Vecka 46 - Interiör Sjöfartsmuseet kring 1940.

Föremål från det ursprungliga museet, det som också var komministerbostad en gång. Namnbrädan "Urania" återfanns på en auktion. De andra föremålen på bilden förlorades i branden. Samlingar i Freiasalen blev också kvar efter branden den 20 januari 1942.

Namnskylten togs antagligen hem för uppsnyggning och glömdes sen bort efter branden. Nu finns den upphängd längst in i Freiasalen.

Läs om branden på Kaplansbacken i Rospiggen 1947, sidan 36.

Vecka 45 - Posering på Lydias ankare.

Mauritz Pettersson på Lydias ankare efter bärgningen 1937.

Vid ett sammanträde, som hade hållits sommaren 1937 i Väddö hembygdsförening bildades på Mauritz Petterssons förslag en kommitté för tillvaratagande av sjöfartsminnen. I denna kommitté invaldes fem kunniga och konstförfarna män, nämligen Fredrik Nilsson, Konr. Lund, J. A. Westerlind, Mauritz Pettersson och J. A. Johansson. Eftersom det inte var fråga om en prydnadskommitté, grep sig medlemmarna genast an med förverkligandet av den idé, som framkastats av Konrad Lund, att bärga Lydias ankare.

Det var den norskbyggda f.d. skonaren Freja som användes som bärgningsfartyg vid ankarfisket. Freja var vid tillfället en pråm, tillhörig civilingenjör Torsten Jansson.

Vid första försöket av uppfiskandet av styrbordsankaret hivade man så mycket att Freja gick ned med fören en hel fot, men Lydia gav inte med sig alls den gången. Frejas ankarspel ville nämligen inte stå pall. Pallringarna kring spelstocken gick runt till följd av den hårda påfrestningen. För dagen fick man nöja sig med bara ett av den sjunkna skutans svåra ankaren, men så hade man också fiskat upp det största, d.v.s. babordsankaret.

Senare fick man upp såväl styrbordsankare, kätting, ankarspel och varpankare i samma lyft.

Läs om Bärgningen av Lydias ankare i Rospiggen 1947, sidan 14.

Vecka 44 - Ursprungliga Skeppargården.

"Huset på Kaplansbacken som brann ner till grunden 1940 - eller - 41. Vargavinter rådde, vattnet frös i slangarna. Huset hade värmts upp för fest och möte, men som vanligt var, fanns trä inmurade skorstensstocken som tände i efterhand."

Branden på Kaplansbacken var den 20 januari 1942.

Det var en kall vinter och huset hade stått oeldat. Man beslöt att så småningom värma upp lokalen och eldningen i kakelugnarna handhades av själva brandmästaren Karl Westerlund jämte Fredrik. Murarna voro sämre än man någonsin förmodat, troligen hade en spricka uppstått, som förorsakade eldsvådan.

Läs om branden på Kaplansbacken i Rospiggen 1947, sidan 36.

Vecka 43 - Slätskonaren Sassu .

Slätskonaren Sassu lastad med ved vid Elmsta ångsåg.

I bakgrunden kan man se "Djävulsön" samt att det finns gott om öppet vatten från ön mot Väddö folkhögskola.

"Djävulsön" (Wickmans holme) som ön/holmen kallades bebyggdes omkring 1880 av f. fjärdingmannen Anders Wickman, som själv kallade den för Vilhelmsö. Det var både dansställe och krog här vid 1900-talets början.

Sassu ägdes av C. E. Johansson, Elmsta. Hon låg ofta uppankrad vid Svinviken (Se bild i Rospiggen 2018, sidan 29 och läs om "Elmstas utveckling från by till samhälle").

Vecka 42 - Bärgningsmanskap.

"Bärgningsmanskap med ankare från gaffeltopparen Lydia, ägd av grosshandlar Pira, kapsejsade och sjönk för 50 år sedan. Fr.v. Konrad Lund, Karl Westerlund, Albin Wallin, Svante Josefsson, Fredrik Nilsson och  Simon Jansson"

Lydia byggdes på Åland år 1872 och kallades vanligtvis Piras gaffeltoppare. Under hela tiden hon var i svensk ägo var det Carl Johan Pira som var redare.

Lydias ankare är av äldre typ, med trästockar. Babordsankaret är mycket kraftigt i förhållande till fartygets storlek. Stockens längd är 185 cm, läggens 165 cm, kronans bredd till flyens spetsar 132 cm. Det andra är något smäckrare och lättare.

Ankarfångsten fördes först i triumf till Tingshuset där det kom att ligga i nästan ett år för att därefter tas till Kaplansbacken. Lydias ankare står nu uppställt vid museientrén.

Läs om Bärgningen av Lydias ankare i Rospiggen 1947, sidan 14.

Vecka 41 - Pastor Ljungwe kommer hem.

Här är Komminister Ernfrid Ljungwe hemkommen till Väddö efter att ha avtjänat två månaders straff för förskingring.

Den mycket populära pastorn Ljungwe hade anklagats för att ha förskingrat 2616 kronor ur församlingens barnavårdsnämndskassa och försökt att dölja det genom att ändra i protokollsboken. Chaufför den dagen var den nya kyrkoherden Arvid Hallenberg. Arvid fick senare bekymmer för sitt vurmande av Ljungwe såväl under tiden han satt som efter fängelsevistelsen. Inför Ljungwes frigivning hade Arvid planerat ett högtidligt mottagande. Frigivningen skedde kl. 08.00 den 12 augusti 1930. De Väddöbor som hade möjlighet att ta ledigt från skördearbetet mötte upp vid fängelseporten. Runt tusen personer hade samlats. Det blev några korta anföranden, det hölls tal av såväl Ljungwe och Arvid, varpå bilkortegen, som beräknades vara minst tjugo bilar, satte sig i rörelse mot Väddö. Vid komministergården skedde det egentliga mottagandet, varvid det gavs tillfälle för dem som så önskade att välkomna Ljungwe hem.

Det var Ernfrid Ljungwe som var initiativtagare till att Kaplansbacken blev sjöfartsmuseum. Han bidrog även till den stora publikanslutningen vid Roslagens Sjöfartsminnesförenings första fester. Inte minst var det livligt på Backen på valborgsmässoaftnarna. Ljungwe var även alldeles särskild specialist att anordna fackeltåg, såsom t.ex. de från Kaplansbacken till Väddö kyrka.

Läs mer om den här händelsen och se bilder via nedan länk

(Sök "Väddöstriden" på sidan där).

Klicka här!

Vecka 40 - Komministerbostället före 1942.

En fin bild av det ursprungliga komministerbostället på Kaplansbacken, det som kom att brinna ner 1942. Kan det vara Johan August Westerlind med familj. Det var antagligen inte så många som hade en sådan huvudbonad (se bild i Rospiggen 2018, sidor 8 och 36). Besök även museet där du kan se den stora modellen av Amalia (Studsbodaskeppet) som J. A. Westerlind byggt.

Det gamla komministerstället på Kaplansbacken arrenderades först av föreningen. 1942 förstördes huvudbyggnaden (den på bild) av eld och en stor del av föremålen och arkivalierna gick till spillo. Efter branden skänkte stiftet de återstående byggnaderna och därmed lades grunden för Sjöfartsmuseet.

Benämningen "Kaplansbacken" lanserades när komministerbostället blev sjöfartsmuseum. Ett namn som otroligt hastigt slog igenom. Tidigare kallades platsen bl.a. för Kapellansgården eller Kapellansbacken men dessa kom emellertid ur bruk.

Mer historia om Kaplansbacken finns att läsa i Rospiggen 1947.