ROSLAGENS SJÖFARTSMUSEUM
Veckans bild
ROSLAGENS SJÖFARTSMUSEUM
Veckans bild
ROSLAGENS
SJÖFARTSMUSEUM
Veckans bild
Vi tittar in i den legendariske båtbyggaren, från Massum, Einar Janssons verkstad.
Einar hann under sina år bygga fyra postroddsbåtar. Under sensommaren 1976 byggde Einar en singöjulle på beställning av Sjöhistoriska museet, som 1993 kom att döpas till "Ingeborg". Under perioden 1977-2003 kom Sjöhistoriska att bemanna "Ingeborg" 17 gånger i "Postrodden över Ålands hav".
"Ingeborg" kom sen att hamna hos oss i Roslagens Sjöfartsminnesförening där hon renoverades under 2014-2015.
I föreningen omsorg finns båtarna singöjullen "Ingeborg", "Inger af Massum", "Hornet af Norrtelje" och skötbåten "Einar Jansson".
Alla fotografier är tagna av Jonas Naucler, Norrtälje. (färgsatta i efterhand).
Mer läsning:
Se film på YouTube: "Einar Janssons Postroddsbåtar" där Håkan Lundén berättar om Einar Janssons ovan nämnda båtar.
Första bilden, ett foto från Lizzie Carlsson och Ebba Nilsson, visar Väddö-Söderby-Karls Biodlarförening på 1930-talet.
Här ser vi flera för föreningen kända herrar.
Rad 1, fr.v: 1. Verner Janssson, Edeby. 2. Brolin, Gåsvik. 3. Karl Vesterlund, Elmsta. 4. Fredrik Nilsson, Elmsta. 5. Martin Eriksson, Råda. 6. Valfrid Eriksson, Gåsvik.
Rad 2: 7. Sven Carlsson, Norrby. 8. Okänd. 9.Moses Wallin, Bromma. 10. Simon Jansson, Ortala. 11-14 Okända. 15. Harry Olsson, Marielund.
Rad 3: 16-17, Okända. 18. Bertil Carlsson. 19-20. Okänd. 21. Gustav Green, Elmsta.
Namn på personer som för tillfället inte kan kopplas till person på bild är:
Helmer Mattson, Marjum. Helmer Johansson, Åby. Holger Andersson, Igelsta. J. Nordgren, Blidsta. J. Lund, Brölunda. G. Thunberg, Sebende.
Sen kan vi spekulera i vad damerna i Roslagen gjorde när herrarna var iväg och pratade biodling? De kan eventuellt ha varit och gjort sig vackra, hos en damfrisör som hade den senaste och modernaste utrustningen. Med apparatur som, i mitt tycke, mer liknade rekvisita från någon Sci-Fi-film (tänk Blixt Gordon). Jag har en känsla av att uttryck som "Vill man vara fin får man lida pin" kommer från tillfällen som dessa.
Tyvärr finns ingen information om varken damer eller hur resultatet kom att bli. Intressant ändå att se hur den tekniska utvecklingen gick framåt.
Läs mer om utvecklingen såväl till sjöss som land i nedan Rospiggar:
Det är inte bara de stora segelfartygen som fått ge vika för tidens förändringar.
Här hittar vi även det som var en vanlig syn längs med kusterna för inte alltför länge sedan, timmerbogserarna.
Här hittar vi namn som S/S Prins Oskar, S/S Holmen I-VIII, S/S Balder, bara för att nämna några. I början av 70-talet fanns ett 40-tal enheter. Timmerbogserarna var relativt små fartyg, som med tanke på transportkapaciteten i relation till fartygens storlek väl förtjänade hedersnamnet "de små jättarna".
Timmerbogsering var i flera avseenden ett påfrestande jobb. Släpens relativa ömtålighet för sjögång gav dessutom verksamheten en prägel av tyst dramatik. Årligen transporterades under 70-talet med havsbogsering i runda tal 5 milj. kbm rundvirke längs vår ostkust.
Här i Roslagen var pappersfabriken i Hallstavik en storslukare av timmer. Till Hallsta köptes därför ett flertal bogserare (Holmens) och därmed kom det sig att ett flertal rospiggar rekryterades som besättningar.
Läs mer om timmerbogseringen på ostkusten:
Den sista båtsmannen i torpet i Långviken var Mathias Norström-Lind, född i Estland, Wormsö 1837.
Han tillhörde den s.k. estlandssvenska språkgruppen med svenska som modersmål. De kallades vanligen till ryska flottan för tjänstgöring vilket gjorde att många av de unga pojkarna flydde till Sverige. Mathias tillhörde den gruppen.
Enligt muntliga källor ska han ha seglat i Östersjöfart sedan tidiga tonåren och även gjort många resor till England.
Mathias förmåner som båtsman var 15 riksdaler i årlig lön, varav hälften utbetalades i mars och hälften i september. Han hade vidare två tunnor råg, två sommarlass med hö, två tjog kärvar långhalm och 40 kärvar tröskeverkshalm. Vidare mullbete för en ko och två får samt brandved, som han själv fick hugga, men som skulle köras fram av roten. Mathias ingick i rote Nr. 15 av Södra Roslags Första Dels Compani.
Han tjänstgjorde bl.a. på kanonjollarna "Baute" och "Waubant". På "Sigrid", "Jarl" och "Aslög" var han i tjänst som backgast. Under en tid var han timmerman på Gustaf III:s gamla jakt "Amphion". Efter att ha blivit permiterad från flottan seglade han i Handelsflottan.
Andra flytetyg han arbetade på var "K C Carlsund" och kungens lustjakt "Drott".
1887 landkommenderades Mathias och tjänstgjorde som polis och Waktmanschef.
Den 15 maj 1893 tilldelas Mathias Svärdsmedaljen. Från 1894 betecknas han som olämplig för sjötjänst. Ett hårt liv tar på människan. Vid Generalmönstringen 1895 erhåller han avsked efter 36 tjänsteår. Han var då 58 år. Han får dock bo kvar på sitt båtmanstorp i Långviken.
Med ålder och tilltagande skröplighet måste han till slut ge upp och han slutade sina dagar på Blidö Ålderdomshem.
Torpet beboddes av skeppare, hantverkare och så båtsmannen. Torpets mark låg på gränsen mellan Sikmarös och Glyxsnäs ägor. Det är idag (1984) bevarat i nära nog ursprungligt skick. Stugan är dock utvändigt panelad. Används idag som sommarstuga.
Hitta mer om Långviken, Blidö.
Obs! Detta torp ska inte förväxlas med båtmanstorpet i Oxhalsö där det sommartid arrangeras aktiviteter som byavandringar, utställningar m.m.
Att AI finns har väl ingen missat. Vi har tittat in för att känna lite lätt på vad man kan göra med AI.
Här väljer vi att skapa musik. Att t.ex. skapa bilder och video fungerar just nu på ungefär samma sätt, att man i textform beskriver hur AI kan hjälpa till.
Vi hämtar några dikter ur Rospiggen, vår årsbok.
Vi översätter dikterna till engelska. Det blir inte riktigt bra på svenska. I det här fallet gör vi det enkelt för oss och väljer att helt enkelt skriva in dikten i Google Translate. "Till nyttoseglens lov!" döper vi om till "To the praise of the utility sail!", "Gossen och skeppet" får bli "The boy and the ship" och "På minnets redd" blev "On the moorings of memory".
Sen bör man kolla den översatta texten lite så att översättningen fungerat. Ibland kan det bli lite tokigt vid översättning från svenska till engelska.
Vi går in på något av alla AI-verktyg som finns att använda. Valet här blir sidan Riffusion, som är till för att skapa musik. Man får logga in, men det är för tillfället kostnadsfritt. Enklast är att använda sitt Google konto vid inloggning, men gör så som passar Dig bäst.
Därefter är det bara att klistra in dikten/texten vi översatt och ge låten ett namn.
Sen beskriver man hur hitlåten ska låta. Vi fyllde på med lite allt möjligt utan att veta om det skulle komma att användas av AI:
För "To the praise of the utility sail!" och "The boy and the ship" användes:
Sea shanty. Slow ballad. Slowtempo. An old sailor singing a sea shanty. The music will play when the ship is sailing at a calm ocean and the sun is rizing in the distance. Ocean waves in the background.
För "On the moorings of memory" användes:
Uplifting dark country with a strong violin lead and light percussion with a male singer, suitable when you see a ship sailing at a calm ocean and the sun is rizing in the distance with ocean waves in the background.
Klicka så att AI skapar låten. Svårare än så är det faktiskt inte. Lyssna gärna på resultaten. Man får ut två förslag men här har vi bara med ett. Är man inte nöjd kan man ändra i sina önskemål med andra ord och göra om.
Att lära sig och skapa låtar tar säkert inte ens en timme. Sen kan man antagligen försöka få ut bättre slutresultat än det vi fick fram, men det är liksom inte poängen nu. Nu visar vi bara på vart vi kan vara på väg. I framtiden får vi möjligen hitta information om låtskrivare och musiker på ett museum. Tider förändras hela tiden ;)
Vykort från Maderia. Från "Semesterfirarna" till Fredrik Nilsson med familj.
"En hälsning från Madeira!
Så här surrade det kring ångaren då vi ankrade i Funchal.
Nu stäva vi mot Casablanca på afrikakusten.
Allt väl.
Semesterfirarna.".
Alla kan inte vara på semester samtidigt! Några får vara hemma vid och planera för framtiden.
Fotot med Johan August Westerlind och Fredrik Nilsson är taget 7 juni 1945, det år som Roslagens Sjöfartsminnesförening erhöll 50-årigt arrendekontrakt med Uppsala stift på fastigheten Älmsta 5:1, Kaplansbacken.
Fotot är taget där Beckhuset finns idag. Huset som syns på bild är idag vaktmästarbostad (privat, ej öppen för besökare).
Det skulle fortfarande dröja några år till att "nya Skeppargården" donerades till föreningen.
Om du på dagarna varit okoncentrerad och på nätter haft svårt att sova, att du haft grublerier över vilket namn som var det mest förekommande på flytetyg i Roslagen, ska du få svaret här.
Det var namnet "Anna".
I kortregistret som Bo Wicklund efterlämnat kan man räkna att det fanns 255 fartyg med endast namnen "Anna". Sen kan vi lägga till bra många fler som har "Anna" med tillägg, t.ex. "Anna Sofia", "Anna & Meta", "Anna Margareta" osv.
Efter "Anna" bör det vara "Hoppet". Se här!
På bilden ser vi "Anna av Väddö", före omriggning till skonare. Hennes historia slutar med förlisning utanför Öland 1905 (enl. info baksida av foto).
Lite om "Anna av Väddö":
M/S Alpha kantrade i Grisslehamn den 4 november 1961.
Lastbilar gled från ena sidan till den andra på det hala bildäcket under avlastning. Det tog bara några sekunder så låg hon där på sidan.
Neptunbolaget gjorde ett bra arbete med att få färjan på rätt köl, trots att vissa ansåg det vara omöjligt.
Fartyget i fråga sjösattes och levererades till ett norskt rederi 1939 med namnet "M/S Bastø II". Köptes av Rederi AB Eckerö 1961 och döptes till "M/S Alpha". Renoverades i Oskarshamn och döptes om 1962 till "M/S Alandia". I folkmun kallades hon dock efter olyckan för "Åland Runt". Blev till slut upphuggen i Ystad 1976.
Under inspelningen av stumfilmen "Eld ombord - en berättelse från sjön" förstördes skonertskeppet Jersö genom att sättas i brand utanför Öregrund.
Tre cementlårar med krut sprängdes ombord på Jersö. Efter filmandet konstaterade man att skadorna blev så stora att fartyget inte var värt att repareras. Hon bogserades tillbaka ut dit där sprängningen skett och sattes i brand och sänktes för filmens fullbordan.
Läs mer i årsboken Rospiggen:
Idag är Google Earth ett bra verktyg som man kan använda sig av för att hitta vrak runt om i Roslagen, med riktigt bra kvalité på satellitbilder.
Själv tycker jag att det är kul att hitta ett vrak för att sen åka dit och titta.
Varför inte leta runt och planera sommarens utflykter redan nu? Google Earth finns till såväl dator som till smart telefon. Använd även Fornsök från Riksantikvarieämbetet för att underlätta vraksökandet.
Ett exempel är resterna av den tremastade barken/pråmen Norden som finns att hitta vid Rörviks brygga, "Fartygs-/båtlämning L2013:9010". Norden ska ha sjunkit i en storm och därefter blivit kvar på platsen. När hon sjönk var hon avriggad till pråm. Det finns ytterligare några vrak där i Rörviks/Stäkets omgivningar såsom t.ex. Ägir (brunnet), Arvid, Figaro, Gustaf Adolf m.fl.
När man väl hittat ett vrak är det inte lika lätt att namnge henne, att veta vilket skepp det är! Fornsök kan då vara till hjälp.
Sen kan man ju undra om det är samma "Norden", den som gjorde världsomseglingen och den som senare blev pråm för att till sist hamna som vrak vid Rörviks brygga. Så enkelt är det aldrig när det gäller fartygen i Roslagen! Är det Norden byggd i Härnösand, Lübeck eller Sikeå, det är frågan...
Läs mer om barkskeppet/n Norden i årsboken Rospiggen:
Ett annat fartyg som finns att hitta är Mary Ann "L2013:3921 Fartygs-/båtlämning". Första svenska världsomseglingen åren 1839 till 1841. Hon ligger som vrak i Trästa. Tyvärr ser man inte mycket av vraket när man väl är på plats.
Enligt muntlig tradition skall Mary Ann lagts upp på platsen som vågbrytare. Det hävdas även att hon huggits upp 1878 och att hon sprängts 1930-talet i jakt på kopparbult. Man hade nämligen förstärkt henne med kopparbult inför världsomseglingen.
Med Google Earth kan man hitta vrak som inte finns med i Fornsök. Se t.ex. "60.1169909193, 18.7007979595". (Inget i Fornsök men i Google Earth ser man klart att det ligger ett vrak där).
Tanken var att lägga in en bild av maskinisten Erik Engelbert Janssons Emmerymedalj men det visade sig vara hans mössmärke som låg tillsammans med diplomet. Nu fick det bli en bild lånad från Kungliga Patriotiska Sällskapet istället.
Engelbert Jansson, f. 1882, d. 1975, fick sin Emmerymedalj år 1943 som belöning för långvarig uppskattad tjänst till sjöss. Medaljen präglas endast i första storleken i guld. Denna är försedd med nautiska emblem och inskription. För att komma ifråga till denna medalj erfordras en tjänstetid av minst 15 år i befälsställning till sjöss inom samma företag, styrkt genom sjötjänstutdrag. Kungliga Patriotiska Sällskapet kan dock i enskilda fall göra undantag. Diplom utfärdas.
Under åren 1900-1947 finns betyg från bl.a. fartyg såsom Prins Oscar, Solide, Zeus, Bergsund, Oscar II, Disa, Östergötland, Presto, Embla, Gunlög, Titania och Rex.
Engelbert besökte hamnar bl.a. i Norge, Danmark, Finland, Ryssland, Polen, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, Storbritanien, Amerika och Kuba.
"Mjölkvila" i Sikmaröskogen, en sten som gett mången kvinna lite vila.
Vid den gamla vägen Sikmarö - Långviken finns denna "Mjölkvila". Tyvärr är den något skadad efter vägbygget.
När korna gick på betesholmar och man för vädrets skull ej kunde ro in genom Sikmarsundet, hade man reservbåt i Långviken. Mjölken bars då i träflaskor med hjälp av ok eller två pigor med stång över axlarna. Man måste då vila ibland. "Mjölkvilan" var en rättbaxad natursten (block) med flat översida så att ingen mjölk rann över och bort.
Flygfoto från Storfjärden mot Väddö kanals norra del.
I bildens överkant finns kanalbron. Bilden tagen mot norr. Vid den södra delen av kanalen fanns på 1700-talet, när området var uppgrundat, en gångväg mellan Hammarby och Elmsta med en bro i anslutning till katsorna strax söder om Lillfjärden upp mot Kaplansbacken. Katsa är ett fast fiskeredskap som består av spjälor som slås ner i botten och samlar fisken i en bur.
Mer historia om Älmsta och Väddö kanal finns att läsa i Rospiggen 2018. "Elmstas utveckling från by till samhälle" av Carina Bäckström, Sture Götesson, Arne Johansson, Sven Lundwall och Lars Nylén.
Den 29 maj 2024 fick vi in en unik pärm till vårat arkiv på Roslagens Sjöfartsmuseum, skänkt av Brita och Nisse Andersson, från Backby, Singö.
Där det utförligt dokumenterats med tidningsurklipp, egna bilder och beskrivningar om hela resan från färja till färdig bro.
Här får vi en uppfattning om hur såväl boende, seglare som politiker tänkte, alla hade en önskan om hur hög bron borde bli. Regeringen menade på att den segelfria höjden på 16 meter skulle ligga fast. Andra, såsom båtklubbar, båtförbund och segelsällskap, hade krav på att den segelfria höjden bör vara 18 meter. Köpstarka seglare oroade sig över att många av de större seglande båtarna skulle tvingas att välja den oskyddade sidan av Väddö istället för det lugnare alternativet, vackra Väddö kanal. Det var tydligen många frågor som fördröjde starten av byggandet, överklaganden, hur bron skulle finansieras och politiker som käbblade.
Ända sedan 1937, då vägverket tog över och avgifterna togs bort för färd över Väddö kanal, hade frågan om en bro diskuterats. Den 19 december 1996 gav regeringen till slut klartecken till att vägverket fick bygga Trästabron, med början år 1997, till en totalkostnad av minst 52 miljoner kronor. Vägverket beräknade byggtiden till två år. Bron skulle bli Sveriges andra betalbro med en årsavgift för fastboende på 290 kr. Första spadtaget gjordes den 9 juni, på landsidan invid Bergby gård.
Sedan fortsätter Brita fylla på med artiklar och bilder från den första tiden, då skog fick ge plats för maskiner. Tidningsartiklar om att vägverket ville bygga betalstationer med övervakningskameror. Om politiker som hade gått ut med att broavgifter skulle slopas. Om eventuella förseningar då man hittat sprickor i sjöbotten. Men det efterlängtade brobygget var ändå igång. Grävskopor, schaktmaskiner, lastbilar, vägbyggare och brobyggare var på plats. Det var ett historiskt brobygge som pågick, ett bygge som människor väntat på i årtionden. "En bro byggd av värmlänningar".
Det måste ha varit ett flackande för Brita att få till alla fina bilder från såväl Väddösidan som Bergbysidan. Vi bläddrar vidare bland artiklar, från bl.a. Norrtelje Tidning och Upsala Nya Tidning, där vi får följa hur Trästabron börjar ta sin form. Den 10 mars 1998 kan man läsa i Norrtelje Tidning att man nu kommit halvvägs över Väddöviken (Britas bild), att man nått brons högsta punkt på 17,53 meter. Brobygget avancerar för varje vecka. Vi följer Britas bilder som övergår från sommar till vinter och vår. Artiklar som beskriver händelseutvecklingen. Hur bygget drabbas av ett allvarligt olyckstillbud då det som inte fick hända inträffade. Det var när några brolängder med flera stållådor skulle föras ut mot bropelarna. En av bropelarna vid strandkanten sprack och fick en lutning med någon halvmeter utåt vattnet. Tillbudet medförde minst en veckas försening.
I september kommer man till slut fram till att finansieringen klaras utan avgift. När de första spadtaget togs beräknades kostnaderna till 52,5 miljoner men slutnotan hamnade strax under 50 miljoner. Bygget hade ändå varit ovanligt problemfritt. Man räknade med att bron skulle vara självfinansierad på 30 år genom att färjan togs ur drift.
Den 28 november 1998 klockan 12.00 var det då dags för invigning av bron. Bron öppnades för gående redan timmen innan invigningen. Det bjöds på varm saft och pepparkakor, våfflor, korv samt musik av Häverö spelmanslag. Representanter från Norrtälje kommun och Vägverket deltog. Klockan 12.30 kunde då de första bilarna köra över bron. Klockan 15.00 bjöds det på fyrverkeri från bron enligt programblad i pärmen.
Det var inte lika muntert vid Trästa färja. En epok som började för 400 år sedan och tog slut klockan 15.00 lördagen den 28 november 1998.
Vill du forska i vårat arkiv, kanske läsa tidningsartiklar och se fler bilder från just Britas och Nisses pärm, kan du höra av dig till oss på Roslagens Sjöfartsmuseum.
Mer info om Trästa färja/bro finns i Rospiggar:
I Roslagens Sjöfartsmuseum kan du se utställningen om Trästa färja i "Trästagången".
Närmsta Piggen är "Augusta", ägd av Wilhelm "Wille" och Jan Gustav Sjöblom, Oxhalsö. Mellan Augusta och Waxholm III ligger antingen "Nore" ägd av Verner Malm, Oxhalsö eller "Fridländer" ägd av Norling från Norrsund.
I sin artikel "Brand i Öregrunds hamn" i Rospiggen 2024, sidan 82, nämner Håkan Lundén det uppmärksammade "Blidökriget". Vad var det för ett krig?
Blidökriget
I början av 1900-talet blev det allt vanligare att så kallade sommargäster åkte med ångbåten ut i skärgården på vårsöndagarna för att hyra sommarnöje. De som ville hyra valde de bästa ångbåtarna med bekvämliga hytter och den finaste matsalongen med den doftande ångbåtsbiffen.
Under dessa vårsöndagar trafikerades inte Blidö med några nya bekvämliga ångbåtar från Waxholmsbolaget, det var mest gamla ångbåtar såsom t.ex. "Särla" och "William Lindberg". Det var obekväma båtar som sommargästerna inte ville åka med. Blidö-borna var missnöjda med de gamla ångbåtarna. De menade på att det blev sämre sommargäster och mindre hyror för stugorna. Blidöborna begärde därför hos den dåvarande direktören för Waxholmsbolaget om bekvämare ångbåtar för söndagsturerna på vårarna. Svaret blev att om de inte var nöjda med ångbåtarna så skulle hyresgästerna bogseras ut i pråmar till Blidö.
Nu blev Blidöborna förargade, och Blidö-Kriget tog sin början, här ska bildas ett ångbåtsbolag inom Blidö och byggas en egen ångbåt. Ångfartygs AB. Blidösund bildades 1909-1910. När beställningen av "Blidösund" kom till Waxholmsbolagets kännedom meddelade de Eriksbergsvarvet att Blidösundsbolaget nog inte skulle kunna uppfylla betalningsskyldigheterna och ville överta beställningen. Eriksbergsvarvet begärde då ett sammanträde med Blidösundsbolaget där Österman (Blidökungen), som satt med i Blidösundsbolagets styrelse, slog sig för bröstet och plånboken och sa: Här finns det täckning för båtbeställningen. Det hela slutade till Blidöbornas fördel.
Nu började den allvarliga konkurrensen mellan bolagen. Waxholmsbolaget satte in bättre ångbåtar och sänkte priset till 25 öre för en enkeltur, samt att det även ingick fritt kaffe ombord. Blidöborna blev ännu mer förargade över att deras nya ångbåt skulle konkurreras bort av Waxholmsbolaget. Blidöborna nekade därför Waxholmsbolagets ångbåtar att anlöpa sina ägandes bryggor. Man tryckte upp stora plakat om förbudet att angöra bryggor och satte upp dessa på alla ångbåtsbryggor i Blidösundet. Waxholmsbolaget brydde sig inte om detta och anlöpte bryggorna ändå. Ägare av bryggorna kunde samlas i ring på bryggan för att hindra passagerare från att gå iland. Passagerare som ändå kom iland behandlades med knuffar och smädelseord. Några passagerare vågade snart inte resa med Waxholmsbolaget. Bryggägare satte även upp höga staket med grindar som bara öppnades när Blidösund och andra båtar med lovliga angöringsärenden anlöpte eller så satte de sig bara på pollarna. Waxholmsbåtarna lade därför ofta till vid stranden med stäven upp till en berghälla. Som svar på det rullade bryggägarna ut sten som fanns på stranden samt samlade alla törnrosbuskar och lade ut dem på dessa platser. Berghällar beströks även med såpa.
Waxholmsbolaget slutade med dessa besvärliga tillägg och köpte fyra fastigheter på Blidö där man lät bygga egna ångbåtsbryggor. Dessa bryggor anlöptes endast av Waxholmsbåtarna. De sommargäster som använde sig av Waxsholmsbåtarna var dåligt sedda. Det var svårt för dem att få hyra och få köpa livsförnödenheter, såsom mjölk, fisk, potatis m.m. De var inte välkomna som riktiga sommargäster. De som använde sig av Blidösund var mycket bättre ansedda.
För att få slut på kriget antogs 1913 ett förslag där det stadgades straff för den som i utövning av näringsverksamhet bedriver illojal reklam. Tjugofemöres-biljetten dömdes illojal, som reklam. Genom denna lagbestämmelse avtog konkurrensen mellan de båda bolagen och en överenskommelse träffades om samsegling med samma biljettpriser.
Mauritz Pettersson på Lydias ankare efter bärgningen 1937.
Vid ett sammanträde, som hade hållits sommaren 1937 i Väddö hembygdsförening bildades på Mauritz Petterssons förslag en kommitté för tillvaratagande av sjöfartsminnen. I denna kommitté invaldes fem kunniga och konstförfarna män, nämligen Fredrik Nilsson, Konr. Lund, J. A. Westerlind, Mauritz Pettersson och J. A. Johansson. Eftersom det inte var fråga om en prydnadskommitté, grep sig medlemmarna genast an med förverkligandet av den idé, som framkastats av Konrad Lund, att bärga Lydias ankare.
Det var den norskbyggda f.d. skonaren Freja som användes som bärgningsfartyg vid ankarfisket. Freja var vid tillfället en pråm, tillhörig civilingenjör Torsten Jansson.
Vid första försöket av uppfiskandet av styrbordsankaret hivade man så mycket att Freja gick ned med fören en hel fot, men Lydia gav inte med sig alls den gången. Frejas ankarspel ville nämligen inte stå pall. Pallringarna kring spelstocken gick runt till följd av den hårda påfrestningen. För dagen fick man nöja sig med bara ett av den sjunkna skutans svåra ankaren, men så hade man också fiskat upp det största, d.v.s. babordsankaret.
Senare fick man upp såväl styrbordsankare, kätting, ankarspel och varpankare i samma lyft.
Slätskonaren Sassu lastad med ved vid Elmsta ångsåg.
I bakgrunden kan man se "Djävulsön" samt att det finns gott om öppet vatten från ön mot Väddö folkhögskola.
"Djävulsön" (Wickmans holme) som ön/holmen kallades bebyggdes omkring 1880 av f. fjärdingmannen Anders Wickman, som själv kallade den för Vilhelmsö. Det var både dansställe och krog här vid 1900-talets början.
"Bärgningsmanskap med ankare från gaffeltopparen Lydia, ägd av grosshandlar Pira, kapsejsade och sjönk för 50 år sedan. Fr.v. Konrad Lund, Karl Westerlund, Albin Wallin, Svante Josefsson, Fredrik Nilsson och Simon Jansson"
Lydia byggdes på Åland år 1872 och kallades vanligtvis Piras gaffeltoppare. Under hela tiden hon var i svensk ägo var det Carl Johan Pira som var redare.
Lydias ankare är av äldre typ, med trästockar. Babordsankaret är mycket kraftigt i förhållande till fartygets storlek. Stockens längd är 185 cm, läggens 165 cm, kronans bredd till flyens spetsar 132 cm. Det andra är något smäckrare och lättare.
Ankarfångsten fördes först i triumf till Tingshuset där det kom att ligga i nästan ett år för att därefter tas till Kaplansbacken. Lydias ankare står nu uppställt vid museientrén.
Här är Komminister Ernfrid Ljungwe hemkommen till Väddö efter att ha avtjänat två månaders straff för förskingring.
Den mycket populära pastorn Ljungwe hade anklagats för att ha förskingrat 2616 kronor ur församlingens barnavårdsnämndskassa och försökt att dölja det genom att ändra i protokollsboken. Chaufför den dagen var den nya kyrkoherden Arvid Hallenberg. Arvid fick senare bekymmer för sitt vurmande av Ljungwe såväl under tiden han satt som efter fängelsevistelsen. Inför Ljungwes frigivning hade Arvid planerat ett högtidligt mottagande. Frigivningen skedde kl. 08.00 den 12 augusti 1930. De Väddöbor som hade möjlighet att ta ledigt från skördearbetet mötte upp vid fängelseporten. Runt tusen personer hade samlats. Det blev några korta anföranden, det hölls tal av såväl Ljungwe och Arvid, varpå bilkortegen, som beräknades vara minst tjugo bilar, satte sig i rörelse mot Väddö. Vid komministergården skedde det egentliga mottagandet, varvid det gavs tillfälle för dem som så önskade att välkomna Ljungwe hem.
Det var Ernfrid Ljungwe som var initiativtagare till att Kaplansbacken blev sjöfartsmuseum. Han bidrog även till den stora publikanslutningen vid Roslagens Sjöfartsminnesförenings första fester. Inte minst var det livligt på Backen på valborgsmässoaftnarna. Ljungwe var även alldeles särskild specialist att anordna fackeltåg, såsom t.ex. de från Kaplansbacken till Väddö kyrka.
En fin bild av det ursprungliga komministerbostället på Kaplansbacken, det som kom att brinna ner 1942.
Kan det vara Johan August Westerlind med familj? Det var antagligen inte så många som hade en sådan huvudbonad (se bild i Rospiggen 2018, sidor 8 och 36). Besök även museet där du kan se den stora modellen av Amalia (Studsbodaskeppet) som J. A. Westerlind byggt.
Det gamla komministerstället på Kaplansbacken arrenderades först av föreningen. 1942 förstördes huvudbyggnaden (den på bild) av eld och en stor del av föremålen och arkivalierna gick till spillo. Efter branden skänkte stiftet de återstående byggnaderna och därmed lades grunden för Sjöfartsmuseet.
Benämningen "Kaplansbacken" lanserades när komministerbostället blev sjöfartsmuseum. Ett namn som otroligt hastigt slog igenom. Tidigare kallades platsen bl.a. för Kapellansgården eller Kapellansbacken men dessa kom emellertid ur bruk.