Vid sekelskiftet var en sjundedel av Sveriges segelflotta hemmahörande just i Roslagen. Ser vi den svenska ostkusten, från Haparanda till Blekinge, var Roslagens övervikt ännu mer påtaglig. 1905 var mer än en tredjedel (35 %) av ostkustens segelfartyg hemmahörande i Roslagen och bemannade av rospiggar.
Vinden och seglen drev fram fartygen över haven. Utvecklingen tvingade så småningom in oss i kolröken och allt mer sällan fick man se skutor slå ut sina segelblommor över havsytan. Ångmaskinen och dieselmotorn tog över. Rospiggarna hängde inte längre med.
De fartyg som seglade för Roslagen var enmastare, tvåmastare och tremastare.
Enmastaren ägdes oftast av en bonde som dels hade jordbruk och dels idkade privat sjöfart. Han köpte upp eller lastade från egen gård.
Tvåmastarna var de verkliga arbetshästarna. De var för stora och dyrbara så man gick ofta ihop, grannar, släkt eller partsrederi. Dessa fartyg lastade varor från norrländska och finska hamnar ner till Tyskland och England med omnejd.
Tremastaren användes för att göra jordenruntseglatser. Förutom kapitalinflöde så medförde de kontakt med den stora världen och de hemkommande sjömännen var i många avseenden förmedlare av intryck från främmande länder och kulturer.
Fartygen byggdes i princip på orten, men en del inköptes. I huvudsak var alltså skeppsbyggeriet förankrat i hembygden men det märkliga är att det inte finns några större varv redovisade, utan denna byggnation skedde i stort sett i vilken vik som helst i Roslagen.
Roslagens Sjöfartsminnesförening bildades på Väddö den 15 mars 1938. Följande upprop gick då ut längs Roslagskusten:
”Segelfartygens tid är slut. Roslagens stolta skepp ha utgjort ett betydande inslag under ett tidsskede, som nu hör till en förgången tid. Ännu finns möjligheter att söka bevara en del av de minnen, som så intimt höra samman med det säregna hos Roslagen. Men snart har den sista Roslagsskutan skattat åt förgängelsen, och endast ett förbleknat minne står kvar.
Därför vilja undertecknade söka intressera Roslagen från norr till söder att ansluta sig till en i Väddö den 15 mars 1938 bildad sammanslutning u.p.a., som har till uppgift att söka bevara dess sjöfartsminnen - det må vara föremål eller traditioner. Vi tro, att dessa minnen äro väl ägnade att samla och ena oss i Roslagen till gemensam handling och bättre än något annat stärka vår hembygdskänsla. En dylik sammanslutning bör kunna underlätta kontakten mellan dem, som bo i Roslagen och som äro intresserade av att uppteckna sjöfartsminnen och på så sätt underlätta insamlandet av material för en eventuellt i framtiden utarbetad Roslagens sjöfartshistoria.”
Ett av föreningens flaggskepp blev Sjöfartsmuseetpå Väddö. Tidigt bestämdes och bekräftades i stadgarna att föreningen skulle förvärva en gammal roslagsgård för att där bevara och ställa ut hopsamlade föremål. Föreningen fick ett arrendekontrakt med ärkestiftet på det gamla komministerbostället på Kaplansbacken söder om Älmsta. Det var ett mycket lämpligt säte för föreningens verksamhet och för ett museum och redan 1944 gjordes ett första men misslyckat försök att förvärva marken. Först femtio år senare nådde föreningen det målet.
Museibyggnaderna har varit i föreningens ägo sedan branden på Kaplansbacken 1942 då Väddö kyrkofullmäktige skänkte bort de kvarvarande byggnaderna till föreningen.
Skeppargården är en gammal domargård från 1850 från Malmberga i Häverö socken som 1947 ersatte den av eld härjade komministerbostaden. Siste präst på Kaplansbacken var en av föreningens tillskyndare, komministern Ernfrid Ljungwe. Skeppargården är fortfarande inredd på roslagsvis enligt ursprungsidén, som ett skepparhem från 1870-90 talen.
Skeppargården.
Arbetslag under vårrustningen år 1987. (Se Rospiggen 1988).
Under åren har ett flertal tillbyggnader gjorts på ett pietetsfullt sätt för att öka utställningsytan, först 1955-56 främst för att inrymma föreningens fartygsmodeller, därefter 1971 för att härbärgera den inköpta ångmaskinen och ångpannan, 1984-85 tillkom ny entré, kontor, hörsal och sanitetsutrymmen.
1986-87 utökades museet med ett arkiv av hög brandklass och ytterligare utställningsyta.
Ytterligare en utbyggnad till 2002 när det stora Båthuset invigdes. Den senaste tillbyggnaden kom 2013 när verkstadslokalen Beckhuset invigdes.
Sedan 2018 driver föreningen även den lilla museifilialen Lars Matts Eriks sjöbod i fiskhamnen i Grisslehamn.
Vår årsbok Rospiggen, som började komma ut 1940, är mycket väl känd och har ett gott renommé bland alla som sysslar med eller på annat sätt intresserar sig för sjöfartshistoria. De samlade årgångarna av Rospiggen utgör en betydande historisk källa och en stor kulturskatt.
Postrodden över Ålands hav är ett arrangemang till minne av postrotebönderna från Väddö och Eckerö som startade 1974 och genomförs varje år med stort deltagande och intresse. Postrodden över Ålands hav är i postala sammanhang något helt unikt och ett mycket exotiskt evenemang utan motsvarighet i världen som det verkligen gäller att slå vakt om. Postrodden främjar kontakterna mellan den rikssvenska sidan och Åland på ett föredömligt sätt och lockar både unga och äldre att engagera sig i hembygdens maritima historia och allmogebåtstraditionen.
Beckbyxans Dag är en tradition som utvecklats på senare år. På ett sätt kan denna museets dag ses som en efterföljare till Vågmanspjäserna, d.v.s. de folklustspel som med namn efter ålfiskaren Edvard Vågman ägde rum på Kaplansbacken under föreningens första år och hjälpte till att lägga en god ekonomisk plattform för förenings-verksamheten.
Genom föreningens musikinspelningarTörn ut! (1983), Sjöbris (1996) och Saltstänk & Bränningar (2006) förs segelfartygens tradition med arbetsvisor, sjömansvisor och seashanties vidare i lättlyssnade former. Viktigt för arbetsvisorna till sjöss var att de skulle svetsa samman besättningen så att den på ett bättre sätt kunde utföra gemensamma arbetsmoment.
Sedan april 1994 äger Sjöfartsminnesföreningen 9 755 kvadratmeter mark på Kaplansbacken där Sjöfartsmuseet är beläget och har dessutom förmån av väg-, utfarts- och parkeringsservitut.
År 2018 inköptes den lilla ångslupen Elmsta som under sommarmånaderna kör turer i Väddö kanal.
