Ur Rospiggen 1990, "Sjökapten Johan Anton Mattsson - en rospigg i förskingringen.", av J Roger Toll.
Anton blev tidigt inspirerad till att bli sjöman då han under sin barndom bodde granne med såväl skepparen Henrik Smedberg (Häveröbriggen ”Hedvig Sofia”) och skepparen Matts Jansson Norberg (jakten ”Neptun”). Vid ännu ej fyllda 13 år mönstrade han ut som kock på ”Hedvig Sofia”. Under åren mönstrade han även på fartyg såsom barkskeppet ”Solid” från Häverö, halmstadsbriggen ”Maria”, skonertskeppet ”Anna” från Råå, s/s ”Wallham” från Sunderland, s/s ”Albistau” från Swansea, s/s ”Edh el Arda” från Withby, s/s ”Clydesdale” från Sunderland, s/s ”Elmsgarth” från New Castle, s/s ”Heuley” från London och Glasgowångaren ”Kelvingrove”
Tiden från 1915 till andra världskriget vet man inte så mycket. Vid krigsutbrottet tjänstgjorde han som kapten på s/s ”Coast Farmer” tillhörig Coastwise Line i San Fransisco. Fartyget med dess besättning blev mobiliserat för militär tjänst. De skulle gå med förnödenheter från USA till Filipinerna, där general MacArthurs armé var instängd.
---
Anton med sitt fartyg s/s Coast Farmer, eller som den senare kallades ”den osänkbara”, gjorde fyra resor men blev torpederad den femte. Alla, utom en man samt Antons lilla skeppshundsmaskot, räddades av fartyg från den Australiska flottan och infördes till Brisbane.
Efter förlisningen med s/s Coast Farmer och återkomna till San Fransisco blev de hyllade som hjältar och han fick för sina bragder mottaga ”Marin Distinguished Service Medal”.
Han har nedtecknat händelserna kring förlisningen och de har varit publicerade i ”The MAST Magacine” 1944 utgiven av United States Maritime Service. Här nedan återges några delar av Antons berättelser.
Sjökapten J. Anton Mattson berättar:
I februari 1942 avgick s/s Coast Farmer o-eskorterad under förseglade order från Brisbane, Queensland i Australien, med som det visade sig, en last av vitalt krigsmateriel till General MacArthur på Bataan. Livbåtar och flottar färdigstuvade och redo för omedelbar användning, bara i fall att…
---
Jag har ofta tänkt att chefsmaskinisten, George W. Smithers borde få ett speciellt erkännande för sitt underbara samarbete under hela resan och många andra resor. Vid speciellt ett tillfälle, under en bombattack i Port Moresby den 1 juni 1942 stod han vid sitt 30-kalibers maskingevär. Det enda skydd han hade var livbåtens bog. Ungefär 80 bomber släpptes runt omkring oss, duschade fartyget med splitter, två stycken genomborrade skorstenen nära honom. Alldeles efter attacken rusade han över fartygets sida och pluggade igen ett hål i jämnhöjd med skeppslucka nummer två, just ovanför vattenlinjen och hejdade vattnet att översvämma lastrummet.
---
I sinom tid anlände vi till vår destination, o-eskorterade, som förut. Vid gryningen, eftersom det inte fanns någon kajplats så ankrade vi i bukten en halv mile från kajen.
Ungefär kl. 08.30 ljöd lufträd-varningen och fiendeplan siktades. Det var inte någon speciell konfortabel känsla med alla dessa explosiva ämnen ombord och ingen tilläts gå iland. All livräddningsutrustning hölls beredd. Brandpumparna hölls igång och brandslangarna bemannade. Vid 09.00 på morgonen var striden igång. Fem Zero attackplan kom ovanför oss och hanns ikapp av sex av våra Kittyhawks, som var det bästa vi hade den tiden. Japsen gjorde processen kort med dem. Det var med blandade känslor av ursinne och hjälplöshet som vi såg japsen skjuta ner våra plan ett efter ett. Som våra plan föll så undgick några av dem att träffa vårt skepp bara med den minsta marginal.
---
När slaget var över svepte två japanska plan lågt, alldeles över våra master. De siktade på en Catalinaflygbåt i vattnet bara cirka 500 fot från oss. Detta var chansen som vår kanonbesättning hade väntat på. De öppnade upp med två 50-kalibers maskingevär och slog en mördande eld in i planen, till stor tillfredsställelse för alla. Trots det lyckades japsen att sätta eld på flygbåten, som snabbt brann upp.
---
Följande dag, ungefär mitt på, kom det 17 fiendebombplan understödda av attackplan över oss, denna gång på 15000 fot och inom räckhåll för luftvärnskanonerna. Ungefär elva av bombplanen och några av attackplanen sköts ner. Detta höll japsen borta därifrån för en viss tid.
---
En mörk och blåsig morgon kl. 02.00 kände vi en hemsk explosion. Vid undersökning fann jag att den största delen av babords sida mittskepps hade störtat in, inkluderande babords livbåt, sjukrummet och radiorummet på båtdäck. Skeppsluckorna nummer två och tre hade blåsts av inkluderande den djupa tanklocket och sköljde fartyget med olja och vatten. Motorrummet och eldningsrummet var översvämmade.
Order gavs att överge skeppet. Två av männen kom iväg på en flotte och resten, trettioåtta män, i den enda livbåten. Vid den här tiden hade fartyget en 35 gradig lutning. Kl. 02.20 på morgonen var alla klara från fartyget. Kl. 02.45 sjönk fartyget på ungefär ett hundra famnar djupt vatten till mångas sorg efter så många lyckosamma uppdrag. Förlusten inkluderade alla personliga tillhörigheter.
Vid gryningen fann vi en man saknad, mannen som stått på vakt i eldningsrummet. De två männen i flotten såg ubåten nära vid. Ett plan siktade oss cirka 09.00 och en Australisk luftförbandsjakt tog oss med in till Jervis Bay, New South Wales, där vi behandlades kungligt. Vi återvände till gamla goda U.S.A. nästan en månad efter det att Coast Farmer gick ner dit ingen kan störa henne igen.
