ROSLAGENS SJÖFARTSMUSEUM
Veckans bild
ROSLAGENS SJÖFARTSMUSEUM
Veckans bild
ROSLAGENS
SJÖFARTSMUSEUM
Veckans bild
Veckor 51 - 1, Julavbrott i veckans bild!
Vi återkommer med veckans bild vecka 2, 2025.
Vi önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!
Klicka här för julhälsning från oss!
Vecka 50 - En sten.
"Mjölkvila" i Sikmaröskogen, en sten som gett mången kvinna lite vila.
Vid den gamla vägen Sikmarö - Långviken finns denna "Mjölkvila". Tyvärr är den något skadad efter vägbygget.
När korna gick på betesholmar och man för vädrets skull ej kunde ro in genom Sikmarsundet, hade man reservbåt i Långviken. Mjölken bars då i träflaskor med hjälp av ok eller två pigor med stång över axlarna. Man måste då vila ibland. "Mjölkvilan" var en rättbaxad natursten (block) med flat översida så att ingen mjölk rann över och bort.
Läs "En riktig skärgårdsbo" av Malena Lundell i Rospiggen 2015 om kvinnors liv i skärgården. Att mjölka kor ansågs vara en typisk kvinnosyssla.
I "Ett fynd från vikingatid" av Bo Wilklund i Rospiggen 1974 kan man läsa om ett annat stenfynd, ev. glättsten, från trakten av Sikmarsundet.
Vecka 49 - Väddö kanals norra del.
Flygfoto från Storfjärden mot Väddö kanals norra del. I bildens överkant finns kanalbron. Bilden tagen mot norr. Vid den södra delen av kanalen fanns på 1700-talet, när området var uppgrundat, en gångväg mellan Hammarby och Elmsta med en bro i anslutning till katsorna strax söder om Lillfjärden upp mot Kaplansbacken. Katsa är ett fast fiskeredskap som består av spjälor som slås ner i botten och samlar fisken i en bur.
Mer historia om Älmsta och Väddö kanal finns att läsa i Rospiggen 2018. "Elmstas utveckling från by till samhälle" av Carina Bäckström, Sture Götesson, Arne Johansson, Sven Lundwall och Lars Nylén.
Vecka 48 - Om Trästabrons tillkomst och byggnad.
Den 29 maj 2024 fick vi in en unik pärm till vårat arkiv på Roslagens Sjöfartsmuseum, skänkt av Brita och Nisse Andersson, från Backby, Singö. Där det utförligt dokumenterats med tidningsurklipp, egna bilder och beskrivningar om hela resan från färja till färdig bro.
Här får vi en uppfattning om hur såväl boende, seglare som politiker tänkte, alla hade en önskan om hur hög bron borde bli. Regeringen menade på att den segelfria höjden på 16 meter skulle ligga fast. Andra, såsom båtklubbar, båtförbund och segelsällskap, hade krav på att den segelfria höjden bör vara 18 meter. Köpstarka seglare oroade sig över att många av de större seglande båtarna skulle tvingas att välja den oskyddade sidan av Väddö istället för det lugnare alternativet, vackra Väddö kanal. Det var tydligen många frågor som fördröjde starten av byggandet, överklaganden, hur bron skulle finansieras och politiker som käbblade.
Ända sedan 1937, då vägverket tog över och avgifterna togs bort för färd över Väddö kanal, hade frågan om en bro diskuterats. Den 19 december 1996 gav regeringen till slut klartecken till att vägverket fick bygga Trästabron, med början år 1997, till en totalkostnad av minst 52 miljoner kronor. Vägverket beräknade byggtiden till två år. Bron skulle bli Sveriges andra betalbro med en årsavgift för fastboende på 290 kr. Första spadtaget gjordes den 9 juni, på landsidan invid Bergby gård.
Sedan fortsätter Brita fylla på med artiklar och bilder från den första tiden, då skog fick ge plats för maskiner. Tidningsartiklar om att vägverket ville bygga betalstationer med övervakningskameror. Om politiker som hade gått ut med att broavgifter skulle slopas. Om eventuella förseningar då man hittat sprickor i sjöbotten. Men det efterlängtade brobygget var ändå igång. Grävskopor, schaktmaskiner, lastbilar, vägbyggare och brobyggare var på plats. Det var ett historiskt brobygge som pågick, ett bygge som människor väntat på i årtionden. "En bro byggd av värmlänningar".
Det måste ha varit ett flackande för Brita att få till alla fina bilder från såväl Väddösidan som Bergbysidan. Vi bläddrar vidare bland artiklar, från bl.a. Norrtelje Tidning och Upsala Nya Tidning, där vi får följa hur Trästabron börjar ta sin form. Den 10 mars 1998 kan man läsa i Norrtelje Tidning att man nu kommit halvvägs över Väddöviken (Britas bild), att man nått brons högsta punkt på 17,53 meter. Brobygget avancerar för varje vecka. Vi följer Britas bilder som övergår från sommar till vinter och vår. Artiklar som beskriver händelseutvecklingen. Hur bygget drabbas av ett allvarligt olyckstillbud då det som inte fick hända inträffade. Det var när några brolängder med flera stållådor skulle föras ut mot bropelarna. En av bropelarna vid strandkanten sprack och fick en lutning med någon halvmeter utåt vattnet. Tillbudet medförde minst en veckas försening.
I september kommer man till slut fram till att finansieringen klaras utan avgift. När de första spadtaget togs beräknades kostnaderna till 52,5 miljoner men slutnotan hamnade strax under 50 miljoner. Bygget hade ändå varit ovanligt problemfritt. Man räknade med att bron skulle vara självfinansierad på 30 år genom att färjan togs ur drift.
Den 28 november 1998 klockan 12.00 var det då dags för invigning av bron. Bron öppnades för gående redan timmen innan invigningen. Det bjöds på varm saft och pepparkakor, våfflor, korv samt musik av Häverö spelmanslag. Representanter från Norrtälje kommun och Vägverket deltog. Klockan 12.30 kunde då de första bilarna köra över bron. Klockan 15.00 bjöds det på fyrverkeri från bron enligt programblad i pärmen.
Det var inte lika muntert vid Trästa färja. En epok som började för 400 år sedan och tog slut klockan 15.00 lördagen den 28 november 1998.
Vill du forska i vårat arkiv, kanske läsa tidningsartiklar och se fler bilder från just Britas och Nisses pärm, kan du höra av dig till oss på Roslagens Sjöfartsmuseum.
Mer info om Trästa färja/bro finns i:
Rospiggen 1984, Problemet Trästa färja, Edvin Gustavsson.
Rospiggen 1999, Trästa färja: Ålandsfärjans sista inhemska vattenlänk blir ny bro mot öst, av Lars Elenborg.
Rospiggen 2002, Anekdoter kring Trästa färja. av Håkan Lundén.
Rospiggen 2022, Färjan som föll i glömska. av Sören Hjalmarsson.
Rospiggen 2023, Trästa färja, av Hans Törnsäter.
I Roslagens Sjöfartsmuseum kan du se utställningen om Trästa färja i "Trästagången".
Vecka 47 - Norrsunds brygga, Blidö, 1908.
Närmsta Piggen är "Augusta", ägd av Wilhelm "Wille" och Jan Gustav Sjöblom, Oxhalsö. Mellan Augusta och Waxholm III ligger antingen "Nore" ägd av Verner Malm, Oxhalsö eller "Fridländer" ägd av Norling från Norrsund.
I sin artikel "Brand i Öregrunds hamn" i Rospiggen 2024, sidan 82, nämner Håkan Lundén det uppmärksammade "Blidökriget". Vad var det för ett krig?
Blidökriget
I början av 1900-talet blev det allt vanligare att så kallade sommargäster åkte med ångbåten ut i skärgården på vårsöndagarna för att hyra sommarnöje. De som ville hyra valde de bästa ångbåtarna med bekvämliga hytter och den finaste matsalongen med den doftande ångbåtsbiffen.
Under dessa vårsöndagar trafikerades inte Blidö med några nya bekvämliga ångbåtar från Waxholmsbolaget, det var mest gamla ångbåtar såsom t.ex. "Särla" och "William Lindberg". Det var obekväma båtar som sommargästerna inte ville åka med. Blidö-borna var missnöjda med de gamla ångbåtarna. De menade på att det blev sämre sommargäster och mindre hyror för stugorna. Blidöborna begärde därför hos den dåvarande direktören för Waxholmsbolaget om bekvämare ångbåtar för söndagsturerna på vårarna. Svaret blev att om de inte var nöjda med ångbåtarna så skulle hyresgästerna bogseras ut i pråmar till Blidö.
Nu blev Blidöborna förargade, och Blidö-Kriget tog sin början, här ska bildas ett ångbåtsbolag inom Blidö och byggas en egen ångbåt. Ångfartygs AB. Blidösund bildades 1909-1910. När beställningen av "Blidösund" kom till Waxholmsbolagets kännedom meddelade de Eriksbergsvarvet att Blidösundsbolaget nog inte skulle kunna uppfylla betalningsskyldigheterna och ville överta beställningen. Eriksbergsvarvet begärde då ett sammanträde med Blidösundsbolaget där Österman (Blidökungen), som satt med i Blidösundsbolagets styrelse, slog sig för bröstet och plånboken och sa: Här finns det täckning för båtbeställningen. Det hela slutade till Blidöbornas fördel.
Nu började den allvarliga konkurrensen mellan bolagen. Waxholmsbolaget satte in bättre ångbåtar och sänkte priset till 25 öre för en enkeltur, samt att det även ingick fritt kaffe ombord. Blidöborna blev ännu mer förargade över att deras nya ångbåt skulle konkurreras bort av Waxholmsbolaget. Blidöborna nekade därför Waxholmsbolagets ångbåtar att anlöpa sina ägandes bryggor. Man tryckte upp stora plakat om förbudet att angöra bryggor och satte upp dessa på alla ångbåtsbryggor i Blidösundet. Waxholmsbolaget brydde sig inte om detta och anlöpte bryggorna ändå. Ägare av bryggorna kunde samlas i ring på bryggan för att hindra passagerare från att gå iland. Passagerare som ändå kom iland behandlades med knuffar och smädelseord. Några passagerare vågade snart inte resa med Waxholmsbolaget. Bryggägare satte även upp höga staket med grindar som bara öppnades när Blidösund och andra båtar med lovliga angöringsärenden anlöpte eller så satte de sig bara på pollarna. Waxholmsbåtarna lade därför ofta till vid stranden med stäven upp till en berghälla. Som svar på det rullade bryggägarna ut sten som fanns på stranden samt samlade alla törnrosbuskar och lade ut dem på dessa platser. Berghällar beströks även med såpa.
Waxholmsbolaget slutade med dessa besvärliga tillägg och köpte fyra fastigheter på Blidö där man lät bygga egna ångbåtsbryggor. Dessa bryggor anlöptes endast av Waxholmsbåtarna. De sommargäster som använde sig av Waxsholmsbåtarna var dåligt sedda. Det var svårt för dem att få hyra och få köpa livsförnödenheter, såsom mjölk, fisk, potatis m.m. De var inte välkomna som riktiga sommargäster. De som använde sig av Blidösund var mycket bättre ansedda.
För att få slut på kriget antogs 1913 ett förslag där det stadgades straff för den som i utövning av näringsverksamhet bedriver illojal reklam. Tjugofemöres-biljetten dömdes illojal, som reklam. Genom denna lagbestämmelse avtog konkurrensen mellan de båda bolagen och en överenskommelse träffades om samsegling med samma biljettpriser.
Läs om Blidökriget i Rospiggen 1971, sidan 50, av Bertil E. Sjöberg.
Läs även hos Blidösundsbolaget om Blidökriget.
Vecka 46 - Interiör Sjöfartsmuseet kring 1940.
Föremål från det ursprungliga museet, det som också var komministerbostad en gång. Namnbrädan "Urania" återfanns på en auktion. De andra föremålen på bilden förlorades i branden. Samlingar i Freiasalen blev också kvar efter branden den 20 januari 1942.
Namnskylten togs antagligen hem för uppsnyggning och glömdes sen bort efter branden. Nu finns den upphängd längst in i Freiasalen.
Läs om branden på Kaplansbacken i Rospiggen 1947, sidan 36.
Vecka 45 - Posering på Lydias ankare.
Mauritz Pettersson på Lydias ankare efter bärgningen 1937.
Vid ett sammanträde, som hade hållits sommaren 1937 i Väddö hembygdsförening bildades på Mauritz Petterssons förslag en kommitté för tillvaratagande av sjöfartsminnen. I denna kommitté invaldes fem kunniga och konstförfarna män, nämligen Fredrik Nilsson, Konr. Lund, J. A. Westerlind, Mauritz Pettersson och J. A. Johansson. Eftersom det inte var fråga om en prydnadskommitté, grep sig medlemmarna genast an med förverkligandet av den idé, som framkastats av Konrad Lund, att bärga Lydias ankare.
Det var den norskbyggda f.d. skonaren Freja som användes som bärgningsfartyg vid ankarfisket. Freja var vid tillfället en pråm, tillhörig civilingenjör Torsten Jansson.
Vid första försöket av uppfiskandet av styrbordsankaret hivade man så mycket att Freja gick ned med fören en hel fot, men Lydia gav inte med sig alls den gången. Frejas ankarspel ville nämligen inte stå pall. Pallringarna kring spelstocken gick runt till följd av den hårda påfrestningen. För dagen fick man nöja sig med bara ett av den sjunkna skutans svåra ankaren, men så hade man också fiskat upp det största, d.v.s. babordsankaret.
Senare fick man upp såväl styrbordsankare, kätting, ankarspel och varpankare i samma lyft.
Läs om Bärgningen av Lydias ankare i Rospiggen 1947, sidan 14.
Vecka 44 - Ursprungliga Skeppargården.
"Huset på Kaplansbacken som brann ner till grunden 1940 - eller - 41. Vargavinter rådde, vattnet frös i slangarna. Huset hade värmts upp för fest och möte, men som vanligt var, fanns trä inmurade skorstensstocken som tände i efterhand."
Branden på Kaplansbacken var den 20 januari 1942.
Det var en kall vinter och huset hade stått oeldat. Man beslöt att så småningom värma upp lokalen och eldningen i kakelugnarna handhades av själva brandmästaren Karl Westerlund jämte Fredrik. Murarna voro sämre än man någonsin förmodat, troligen hade en spricka uppstått, som förorsakade eldsvådan.
Läs om branden på Kaplansbacken i Rospiggen 1947, sidan 36.
Vecka 43 - Slätskonaren Sassu .
Slätskonaren Sassu lastad med ved vid Elmsta ångsåg.
I bakgrunden kan man se "Djävulsön" samt att det finns gott om öppet vatten från ön mot Väddö folkhögskola.
"Djävulsön" (Wickmans holme) som ön/holmen kallades bebyggdes omkring 1880 av f. fjärdingmannen Anders Wickman, som själv kallade den för Vilhelmsö. Det var både dansställe och krog här vid 1900-talets början.
Sassu ägdes av C. E. Johansson, Elmsta. Hon låg ofta uppankrad vid Svinviken (Se bild i Rospiggen 2018, sidan 29 och läs om "Elmstas utveckling från by till samhälle").
Vecka 42 - Bärgningsmanskap.
"Bärgningsmanskap med ankare från gaffeltopparen Lydia, ägd av grosshandlar Pira, kapsejsade och sjönk för 50 år sedan. Fr.v. Konrad Lund, Karl Westerlund, Albin Wallin, Svante Josefsson, Fredrik Nilsson och Simon Jansson"
Lydia byggdes på Åland år 1872 och kallades vanligtvis Piras gaffeltoppare. Under hela tiden hon var i svensk ägo var det Carl Johan Pira som var redare.
Lydias ankare är av äldre typ, med trästockar. Babordsankaret är mycket kraftigt i förhållande till fartygets storlek. Stockens längd är 185 cm, läggens 165 cm, kronans bredd till flyens spetsar 132 cm. Det andra är något smäckrare och lättare.
Ankarfångsten fördes först i triumf till Tingshuset där det kom att ligga i nästan ett år för att därefter tas till Kaplansbacken. Lydias ankare står nu uppställt vid museientrén.
Läs om Bärgningen av Lydias ankare i Rospiggen 1947, sidan 14.
Vecka 41 - Pastor Ljungwe kommer hem.
Här är Komminister Ernfrid Ljungwe hemkommen till Väddö efter att ha avtjänat två månaders straff för förskingring.
Den mycket populära pastorn Ljungwe hade anklagats för att ha förskingrat 2616 kronor ur församlingens barnavårdsnämndskassa och försökt att dölja det genom att ändra i protokollsboken. Chaufför den dagen var den nya kyrkoherden Arvid Hallenberg. Arvid fick senare bekymmer för sitt vurmande av Ljungwe såväl under tiden han satt som efter fängelsevistelsen. Inför Ljungwes frigivning hade Arvid planerat ett högtidligt mottagande. Frigivningen skedde kl. 08.00 den 12 augusti 1930. De Väddöbor som hade möjlighet att ta ledigt från skördearbetet mötte upp vid fängelseporten. Runt tusen personer hade samlats. Det blev några korta anföranden, det hölls tal av såväl Ljungwe och Arvid, varpå bilkortegen, som beräknades vara minst tjugo bilar, satte sig i rörelse mot Väddö. Vid komministergården skedde det egentliga mottagandet, varvid det gavs tillfälle för dem som så önskade att välkomna Ljungwe hem.
Det var Ernfrid Ljungwe som var initiativtagare till att Kaplansbacken blev sjöfartsmuseum. Han bidrog även till den stora publikanslutningen vid Roslagens Sjöfartsminnesförenings första fester. Inte minst var det livligt på Backen på valborgsmässoaftnarna. Ljungwe var även alldeles särskild specialist att anordna fackeltåg, såsom t.ex. de från Kaplansbacken till Väddö kyrka.
Läs mer om den här händelsen och se bilder via nedan länk
(Sök "Väddöstriden" på sidan där).
Vecka 40 - Komministerbostället före 1942.
En fin bild av det ursprungliga komministerbostället på Kaplansbacken, det som kom att brinna ner 1942. Kan det vara Johan August Westerlind med familj. Det var antagligen inte så många som hade en sådan huvudbonad (se bild i Rospiggen 2018, sidor 8 och 36). Besök även museet där du kan se den stora modellen av Amalia (Studsbodaskeppet) som J. A. Westerlind byggt.
Det gamla komministerstället på Kaplansbacken arrenderades först av föreningen. 1942 förstördes huvudbyggnaden (den på bild) av eld och en stor del av föremålen och arkivalierna gick till spillo. Efter branden skänkte stiftet de återstående byggnaderna och därmed lades grunden för Sjöfartsmuseet.
Benämningen "Kaplansbacken" lanserades när komministerbostället blev sjöfartsmuseum. Ett namn som otroligt hastigt slog igenom. Tidigare kallades platsen bl.a. för Kapellansgården eller Kapellansbacken men dessa kom emellertid ur bruk.
Mer historia om Kaplansbacken finns att läsa i Rospiggen 1947.