Lindströms-Säljärn

Säljärn, skänkt av Johan Lindström.

Jaktskeppare Johan Lindström (f. 1858) i Hammarby, Väddö (d. 1940) . Troligtvis den siste jägaren som bedrivit säljakt med harpun.

Skeppare Johan Lindström.

Lindströms säljärn i Freiasalen.

Fler jaktredskap finns i Båthuset.

Nedan text, skriven av Gunnar Bergman, är hämtad ur Rospiggen 1943.

För några år sedan dog på sin gård i Hammarby en gammal jaktskeppare Johan Lindström. Han var min närmaste granne, och jag hörde honom många gånger berätta om forna tiders säljakter på isarna i Ålands hav. Mig veterligen var han den siste jägare, som bedrivit säljakt med harpun.

Lindström berättade: Det var andra tider förr. Inte sällan låg isen hela vägen till Åland. På vårvintern kom isarna från norr hit mot kusten, och på dessa isar medföljde ofta "själläger" - gråsäl med "kutar", som ungarna kallas. Mellan Sankt Matts och Våffeldagen (4-6 april), då "kutade" sälarna. Nu var tiden att ge sig ut på jakt. Vi voro ett lag på 7 man med 3 hundar härifrån Hammarby. En gång - det är nu kanske 50 år sedan - voro Anders Gustav Lindfors, Anders Eriksson och jag med våra hundar sådär fjärdingsväg utanför Lejerna. Vi blev undersamma om hur strömmen gick och provade med brödsmulor i en av råkarna - strömmen gick på N.V. Då förstod vi, att isen var på drift och sprungo allt vad vi kunde. Första råken på 4 alnar den hoppade vi över - den nästa var så bred, att den hade vi aldrig klarat. Men nu kommo de övriga 4 man i laget till hjälp med skötbåten. Nå, så varligt hade det nog ej varit även om vi kommit på drift. På natten slog vinden över till ostlig, och då hade vi nog kunnat ta oss i land över Söderarm.

Som ett stycke polarlandskap.

Säl som "koxar".

Lindström fortsätter berätta: Den bästa sälfångst jag varit med om att skjuta och harpunera var 18 sälar på 3 dagar. Den gången var vi 4 man och befunno oss närmare Åland än Väddö.

När det varit snöstorm och snön låg över isen var det inte lätt alla gånger att se sig för. Alltid nån gång plumsade man ner - allrahelst när man blev ivrig.

Ibland kunde vi träffa på "ståtar" - "uppfrusna sälar", som kommit bort från brunnarna. Dessa fick man se upp med. De kunde gå till anfall - satte sig på baken och framtassarna och kunde kasta sig någon famn framåt.

En i Tomta blev biten i knäet av en ståte och blev ofärdig. Om man kastade en handske till den, kavade han den under sig. Då fick man passa på att slå den över näsan med pikstaven.

I Rospiggen från 1943 beskrivs utförligt hur säljakten gick till. Några sätt grymmare än andra... Det var andra tider då!