"Ålryssjan, ett ståtligt fiskeredskap".
Ålfisket är det mest utmärkande fisket för Väddö. Ålen går in mot Singö och Väddö - sedan kommer den icke tillbaka till svenska kusten förrän i Småland.
Karl Herman Enman, en nu snart 80-årig kärnkarl av gamla stammen, visar mig en av sina ålryssjor, som är upphängd på tork. Enman är icke ovan med att det kommer besökande till Nothamn - platsen är sedan gammalt känd som en av de vackraste på Upplandskusten, och då han ser, att jag är intresserad, ger han en detaljerad och klar beskrivning av ålryssjan.
Ålryssjan är ett ståtligt fiskeredskap. Från den 1,5-2 alnar höga bågen av gran är ryssjan c:a 5 famnar lång med 28-29 ringar. I Marviken, Byholma, liar man endast 20 à 22 ringar, en del försedda med hjälpringar mot nötning underifrån. Enman tycker, att det är bättre att använda fler ringar, därför att det skyddar garnet mot nötning. Ringarna bör vara av en, som är starkare än gran, om den kommer torr i vattnet, men Enman använder helst gran, därför att den är lättare att kröka. Landarmen är 10 famnar, försedd med "slits", som stänger nertill vid ojämnheter i botten. Dessutom en lillarm, som spänns ut med lillarmskäppen.
När ålen på sin vandring norrifrån går in i ryssjan har den att passera fyra ingångar och stannar i kassen, som kan vara förfärdigad av granrötter, men även andra typer finnas. Härifrån tas ålen ut genom att öppna proppen. Kassen vilar på kälken, försedd med "utrännarsten". Av kälkar finnas flera typer. Ålryssjorna gjordes förr av hampa, och den tjära, som användes, kom direkt från Norrland - det kunde komma en skuta och avlasta sådär en 20 tunnor i Grisslehamn. Det var annat slags tjära än den, som nu är i handeln, där en del ingredienser redan äro utdragna, innan varan når köparen.
En sådan där handgjord ålryssja, som Enman visar, blir snart ett museiföremål på så sätt, att knappast någon av de yngre lärt sig konsten. Jag tittade även på Enmans storryssja, som genom en kusin till honom i Hållnäs, vilken lärt sig konsten av finnar, kommit till användning i Roslagen. Med den får man sik, lax, abborre, piggvar och annat, men det är sämre nu än förr, säger Enman.
Nothamn, ett stycke Gotland, ligger öppet för alla havets vindar.
Från Grisslehamnsvägen några kilometer norr om Väddö kyrka går en byaväg i nordost fram mellan gårdarna i Edeby. Den fortsätter sådär tre kilometer genom lövblandad skog och hagmark.
Ingen vindpinad skog ger till känna havets närhet - vägen slutar tvärt vid havet, och där ligger Nothamn omramad av gran med ett starkt inslag av björk, al och hassel och en och annan "Tyvittbast" (Tibast). Men det är icke endast skog, som omramar viken, även vackert utskulpterade klippor.
Det är dessa, som ger Nothamn dess särart, ty de äro av urkalksten. Landskapsbilden är som ett stycke Gotland, lösryckt från sitt moderland. En röd stuga och nere vid stranden en bod av svartnat, solsprucket timmer med rörtak, som tyckes härstamma från hedenhös, stå vackert mot det i blått flödande solbelysta havet.
